Komministrarna Hornaeus i Ytterlännäs.

Biografi sammanställd av Bengt Wolf

Under släktforskningens gång har källmaterialet över komministrarna Hornaeus blivit omfattande och är dessutom splittrat på många olika källor. Avsikten med denna kortfattade sammanställning är att underlätta för mina barn och ättlingar att få en samlad information över denna släktgren.

Härnösand. 1600-talets senare hälft.

Här, i norra delen av staden, bor och arbetar borgaren, hantverkaren och målaren Christoffer Larsson med sin familj, hustrun Elisabeth och de två sönerna Laurentius (Lars) född 1645 och Petrus född 1646. 1

Christoffer är uppförd som hantverkare i Härnösand under åren 1655 -1670 2. Jag har en obekräftad uppgift att Christoffer är avliden 1666-67 men eftersom han finns upptagen som hantverkare tom 1670 bör dödsåret vara däromkring.

I staden bor även Elisabeths syster Britta. Även kallad "Mosis Britta."

Familjen har tydligen god ekonomi för man kan kosta på de båda gossarna undervisning vid både trivialskola och gymnasium i Härnösand samt universitetsstudier i Uppsala.

Den 14 sept 1667 inskrevs båda sönerna som studenter vid Uppsala universitet och efter 5 års studietid prästvigdes dom 1672. Samma år blir Laurentius, 27 år gammal, komm i Ytterlännäs, en församling under Torsåkers pastorat. Khde i Torsåker var sedan 3 år den 6 år äldre Johannes Wattrangius.

Petrus blev 1672 adj i Säbrå och komm i Nordingrå 1679. 3

Tankegångarna om bakgrunden till häxprocesserna och trolldomsväsendet är så omfattande att jag här får hänvisa till den rikhaltiga litteratur som finns i detta ämne. Eftersom denna artikel avser att ge en kortfattad biografi av de tre prästgenerationerna Hornaeus i Ytterlännäs, kommer jag endast att taga med det allra nödvändigaste för sammanhanget.

Häxprocesserna, som 1668 hade börjat i Dalarna, spred sig som en epidemi norrut via Hälsingland och kulminerade här i Ångermanland 1674-1675 då inte mindre än 112 människor dömdes till döden och brändes på bål 4. Sammantaget avrättades ca 240 personer i Sverige under häxprocessernas tid. 5

1673-74 florerade denna jakt på arma människor som värst här i Härnösand och Säbrå.

Omfattningen av dessa rättegångar här i Norrland blev så stor att de ordinarie domstolarna inte hann med sitt arbete. 1674 tillsatte därför Kungl.Maj:t en särskild Trolldomskommission under ledning av Guvenören Carl Larsson Sparre. Den bestod av inte mindre än 25 medlemmar. Där var jurister, professorer, rådmän, präster, häradshövdingar m.fl. En imponerande samling lärda män som borde ha förstått bättre.

Rykten spreds att vissa människor, och då speciellt kvinnor, kunde föra barn med sig på sina färder till Blåkulla, som betraktades som Satans boning, och där invigdes dom i den Ondes tjänst.

De barn i Härnösand som sade sig blivit förda till Blåkulla var i åldrarna 8 till 13 år. Dom var mer än 30 till antalet.

Blåkulla skildrades som ett ställe där det hölls lysande fester med mycket och god mat. Där dansades och där bolade kvinnorna med den onde under bordet. (Hade sexuellt förhållande). Allt detta satte fantasin i rörelse hos både vuxna och barn. Föräldrar blev skrämda av barnens berättelser om sina färder, och det ökade hatet mot de utpekade skyldiga.

Två av de utsatta var "Mosis Britta" och "Hustru Elisabeth Christoffer Målares" som dom benämnes i Trolldomskommissionens protokoll. 6

Mosis Britta lär ha varit en argsint gumma, som med sina svordomar och oförsiktigt tal snabbt fick misstankarna mot sig.

När det gällde Elisabeth Målares var det nog andra orsaker. Kanske hade hon det något bättre ställt och hade bättre ordning på sitt hus och det väckte avundsjuka.

Ett vittne berättade att när boskapen på norrstaden om våren utsläpptes på bete, stannade kreaturen alltid utanför hennes fönster .Det gav misstankar om att hon hade en sk "bära". Enligt folktron ett övernaturligt väsen (en pinne eller annan tingest) som häxorna hade för att skaffa mjölk från andras kor 7. Sådana rykten bidrog till att stämpla dem som trollpackor.

Tillsammans med många andra utpekade blev nu de båda kvinnorna satta i fängelse för förhör i stadens rådstuvurätt och senare inför Trolldomskommissionen. Förhören skedde först den 5 och 6 okt. Efter ett uppehåll på en vecka fortsatte sedan förhöret den 12 okt då även domen fastställdes. (Se nedan).

I över en månads tid fick så de dömda sitta i de provisoriska och kalla fängelserummen innan avrättningen verkställdes den 18 nov 1674.

Här nedan några förkortade avsnitt från det 11 sidor långa förhörsprotokollet med Elisabeth Målare:

n Elisabeth förklarade sig vara helt oskyldig och hon åberopade sig ha uppfostrat två söner som nu äro prästemän. Den ene i Säbrå och den andre i Torsåker.(Petrus och Laurentius). På detta fick hon det svaret att onda föräldrar kunna ofta få goda barn, därför kan det skälet henne ej hjälpa.

n Gossen Jöns Jönsson anklagar Elisabeth för att hon slår honom var natt för att han bekänt att han blivit förd till Blåkulla av henne, och när hon kommer för att taga honom. kallar hon honom för satans barn.

Vidare säger han att när dom skall färdas tager hon repslagaren Per Mårtensson som styrman. Väl i Blåkulla skall denne repslagare Per Mårtensson spela på fiol och cittra och har en påse i vilken han tigger pengar. Och när han kommer till den Onde som ligger under bordet så faller han på knä och säger "ge mig några penningar för att jag tjänar dig och spelar för dig". Han plägar också lyfta upp rumpan på hunden som ligger där under bordet och slicka honom bak.

Per Mårtensson nekade till allt, sägandes "det måtte vara en underlig handel eftersom han intet vet därav.

Gossen Jöns berättar vidare att Trullkarin och Elisabeth hälsar varandra för jungfrur i Blåkulla och att hustru Elisabeth oaktat hon halt är och går vid käpp, likväl vänder dansen där sammastädes.

n Jöns Månssons dotter Karin 11 år berättar att hon länge blivit förd av Elisabeth Målares och i natt red hon med henne på en stor fet karl, uppå vilkens mage hon stod med fötterna och kände att han mjuker var. När Elisabeth kom och hämtade henne , pekade hon med hornet och nålen på väggen som omedelbart öppnade sig så stort, att man kunde köra med häst och vagn därigenom.

Blod hade tagits av henne genom att prästen ,som var där för att lära dom läsa, hade slagit ett hål i pannan på henne. Därefter hade Elisabeth sugit blod därur och sedan spottat det i bläckhornet.

På spinnrockarna hängde förr ett horn med smörja för hjullagren. På hornet var en nål av mässing eller stål fastsatt . Den användes för bl a utredning av linet. Metaller hade enligt folktron en magisk kraft.

n Hustru Margaretah berättade under ed, att det för några år sedan hade suttit bäreskarn , dvs fläckar av en svamp som även kallades trollsmör, på dörrar och trösklar i hennes hus. Hennes piga Malin hade tagit bort svampen och bränt den vid spisstolpen. När större delen förtärts av lågorna och ingen människa kommit in, sade hon "Gud nåde oss här kommer ingen in". I samma ögonblick kom hustru Elisabeth in i rummet och frågade vad dom stekte. Därpå gick hon till spisen, satte sig och började röra i det brända bäreskarnet, spottade på det tre gånger och bar bort det i en kruka utan att omtala att hon hade något annat ärende.

Det var en gammal vidskepelse, att kom det någon in när man brände bäreskarn så hade den personen en sk bära, med vilken man kunde stjäla mjölk från andras kor. Detta vittnesmål tog rätten bl a hänsyn till när man avkunnade domen.

Sententia avlagd den 12 novemb. (1674)

Såsom hustru Elisabeth Christoffer Larsson Målares med kraftiga skäl är övertygad fallet från sin skapare, däremot har hon med den lede djävulen sig förbundet och beblandat. Till honom har hon fört åtta och tjugo stycken barn, stora och små, vilka hon till hans tjänst och dyrkan tillika med sig haver velat bedraga och förföra, ity hon dem i Blåkulla lärt de förskräckliga förbannelsebönerna, tagit blod av dom, den Onde till tjänst, och för det de sig bekänt, slagit.

Densamme är kommen av en sådan moder som för Trolldom beryktad varit, hon själv ock samma rykte över sig samkat med trollsmör, uppå vilket hon, sedan det hos annat folk förbränt var, spottat och med sig bortburit haver, och ehuruväl hon icke till bekännelse härutinnan kan bringas, erkänner likväl Rätten av de många omständigheter som in actis därom finnes henne skyldig, och slutligen dömer henne, både efter Guds och världslig rätt skola halshuggas och på bålet brännas.

Sådana och ännu mer fantasifulla vittnesmål kan man läsa sida upp och sida ned i det tättskrivna protokollet. Vittnesmål avlagda inför en jury av 25 lärda och "kloka" män. En sorglig läsning. Hur kan detta ske?

I Härnösands historia ställer Gösta Bucht samma fråga hur dom kan döma en mängd kvinnor till döden på grund av små barns fantasiprat. Som en förklaring anför han vidare. --- Men om kommissionen velat göra så, mötte den en folkopinion, som med fanatisk energi krävde de anklagades liv. Det mest skrämmande beviset härpå utgör en skrivelse, som inkom från barnens föräldrar. Den var avgiven i alla deras namn, vilkas barn klagade över att de blevo förda till Blåkulla. I skrivelsen påyrkades, att om icke trollpackorna nu blev vederbörligen avstraffade, "deras barn, som aldrig slippa att föras, så länge de leva, som dem föra, må genom döden kunna avskilda bliva och icke plåga sina föräldrar med ett sådant deras vedermödors stadiga påtänkande uti deras samvete och kanske till förtvivlan komma." Dom begärde sålunda att antingen häxorna eller barnen skulle avlivas, ty om de förra skonades skulle barnen bliva olyckliga i hela sitt liv, och då vore det bättre att dom genast finge dö.

Det yrkande man framställt, betecknar på sitt sätt en höjdpunkt av sinnesförvildningen under häxprocessernas dagar.---- 8

En liknande skrivelse ställd till konungen författades i Torsåker ett år senare.

Dom anklagade hade inga försvarsadvokater som kunde hjälpa dem. Däremot hade dom sina själasörjare att vända sig till, men dessa var, liksom alla andra, fullt övertygade om att kvinnorna var skyldiga. Därför ansåg dom som sin enda uppgift vara att förmå dom till bekännelse. Detta skedde från deras synpunkt i all välmening. Om kvinnorna bekände sig skyldiga och ångrade sig, kunde de få mottaga nattvarden och vinna syndernas förlåtelse och dö med förvissning om att vinna den eviga saligheten. Men om dom inte bekände, fanns ingen möjlighet till räddning, utan då väntade dem den eviga förtappelsen.

Varken Elisabeth eller Mosis Britta kunde förmås att erkänna de påstådda brotten under förhören, men på själva avrättningsplatsen föll Elisabeth och två andra till föga och förklarade sig skyldiga. Därefter fick dom mottaga nattvarden innan deras huvuden föll för bödelns svärd. Elisabeth försökte in i det sista, men förgäves, förmå sin syster Britta att erkänna. 9

Ingenting i protokollen tyder på att någon av sönerna skulle ha bistått Elisabeth i hennes svåra situation.

För Härnösands stad medförde häxprocesserna stora kostnader. En av utgiftsposterna i stadskassan lyder: "vid fångarnas exekution 6 kannor vin 33 d kmt", och en annan "skarprättaren 1½ kanna vin 8 d 8 öre kmt". Detta tyder på att både bödeln och de dödsdömda fingo styrka sig med vin före exekutionen. 10

Det var vanligt förr i tiden att de som studerade till präster latiniserade sina namn. Detta skedde för det mesta redan vid inskrivningen vid Uppsala universitet. Namnet Hornaeus har bröderna Petrus och Laurentius tagit med hänsyftning till stadens namn. Laurentius är ju den latiniserade formen för Lars, som var hans dopnamn. Jag kallar honom i fortsättningen för Laurentius för att skilja honom från sonen Lars.

Född 1645. Studerade i Uppsala 1667 - 1672. Prästvigd 1672.

Komminister i Ytterlännäs 1672. Gift troligen 1673-74. Död 27 apr 1719.

Gift med Britta Olofsdotter Rufinia. Född 1651. Död 1730 i Ytterlännäs.

Dotter till företrädaren Olaus Erici Rufinius.

Barn: Lars f.7/1 1682 faderns efterträdare. Chatarina, dopvittne 1689. Elisabeth, var 1701 gift med komm Pehr Hägg i Jokkmock. d. före 1707. Brita, dopvittne 1702, g.m. Matthias Samuelsson i Nyland. Christopher, dopvittne 1703. Anna, g. 29/1 1711 med komm Jonas Stadenius i Ramsele. Sara f. 25/7 1690, d.1/9 1697. Helena, f.30/8 1694.

Enligt herdaminnet "dagtingade han med svärfadern om mågskap och efterträdande" vid sin ankomst till Ytterlännäs 1672. Svärfadern var företrädaren komm Olaus Erici Rufinius.

Komministertjänsten som han tillträdde var redan i mars 1669 designerad Johannes (Hans) Wattrangius, men denne hade under tiden blivit khde i Torsåker som sin faders efterträdare där.

1709 kommer Laurentius son Lars och Johannes dotter Elisabeth att gifta sig med varandra. Dessa får 1715 en son Jöns. Se nedan.

Om häxprocesserna i Torsåkers pastorat finnes så många utförliga uppsatser skrivna, att jag här inte finner någon anledning till att närmare redogöra för dessa. Men eftersom både Laurentius Hornaeus och Hans Wattrangius var två av de största aktörerna i detta drama, vill jag nämna vissa episoder som berör dessa två.

Ca 70 år efter dessa händelser kommer, ovan nämnde sonson resp dotterson, Jöns Hornaeus att sätta sig ned och börja författa en avhandling om dessa händelser i Torsåker. (Se närmare om detta under Jöns Hornaeus nedan.)

n I Säbrå, Boteå och Sollefteå pastorat verkställde kommissionen själv rannsakningarna, men här i Torsåkers pastorat föll det på häradsrättens roll att ta itu med trolldomsraseriet.

Rannsakningarna hölls på tingsstället i Hammar, Ytterlännäs.

Rättens ordförande var häradshövdingen Johan Andersson Hambraeus. Bisittare var khde Hans Wattrangius och komm Laurentius Hornaeus. Därtill kom 12 nämndemän.

Häradsrätten synes ha farit fram mera hårdhänt än den stora kommissionen, där de lärda männen inte var lika nitiska som häradsrättens nämndemän och bisittare. Speciellt de senare tog mycket verksamt del i att skaffa fram bevis och att få folk att erkänna. 11

I sin avhandling skriver Jöns bl a detta om sina förfäder: 12

n Prästerna av blint nit voro de svåraste drivfjädrarna. Både kyrkoherden och cappelanen här i socknen voro kända för lärda och skickliga prästmän, men deras iver nekade dem att nyttja billig eftertanke.

Jag är de saliga fädernas efterlägg; men att ej dölja sanningen, måste jag här blotta deras mänskliga svagheter, vilka av opartiska och uppmärksamma sinnen billigt ursäktas, när man överväger, att allmänheten under den förvirrade tiden råkat uti kraftig villfarelse.

n En hustru i Hola by i Torsåker släppte ut sin boskap, och den kom in i prästens åker. Kyrkoherden (Wattrangius) anmälde henne genast som trollkärring. Hon övertygades, dömdes och avrättades. Det är visst, hon erkände sig vara i trollkärringars sällskap; men i den avsikten att så snabbt som möjligt slippa commissionen och få komma hem till sina många små barn. Hon som många andra kunde inte tro att någon skulle kunna dömas till döden.

På sådant sätt blev många genom hot och illvilja angripna, dömda och avrättade.

n Cappelanen (Hornaeus) hade att syssla med barnen som skulle vittna.. Han hade beröm för god ordning, och hade således stort anseende i församlingen, men utövade sina berömliga egenskaper med större stränghet än nödvändigt. Än i dag talar dom som levde på hans tid, om, att de hade en fasa för att gå förbi hans gård, utan sökte sig istället väg skogsledes.

Många ungdomar hade så snart gått till döden, som till examen, där det ej allenast på gamla modet vankades skarpa hotelser, utan även örfilar och andra straff.

Denne ordningsman var genom sin närvaro vid commissionen mäktig att med minsta åtal bringa barnen att säga vad dom visste och mer därtill, men var det inte tillräckligt lät han piska dem. Ville dom ännu icke vittna på sina närmaste, lät han hugga hål på isen, slog ett tåg om deras liv och, under föregivande att dränka, stoppade dem under isen. Den som spädare var och mindre tålde, stoppade han i bakugnen, lade halm och ris utanför och tände eld på, såsom att vilja bränna upp dem etc.

Jag minns en del av dessa vittnen, som genom slika hårda medfarter voro hälslösa i all sin tid.

n När commissionen sattes, skulle de så kallade visgossarna vid kyrkodörren angiva alla som voro i helvetet märkta eller ej. Bland dom som undgingo denna trollmönstring var även min farmor, cappelanens hustru, en lång mager gumma, som efter den tidens sed, var enkelt klädd som en bondehustru. En av visgossarna strök upp hennes hatt eller huva och sade henne vara tecknad. Men gumman tecknade honom igen med en rätt allvarlig örfil, så att gossen stöp i backen. Då han äntligen rättat sig, frågade han, vem som var så tunghänt? När han märkte att det var Prästehustrun, och i synnerhet den av visgossarna bekanta stränga herr Lars hustru, ändrade han sig och sade sig sett miste, så gumman ej allenast undvek döden, utan också slapp plikta för slagsmål, sabbatsbrott och kyrkofrid.----

När domarna slutligen fälldes i nov 1674 av häradsrätten och fastställts av trolldomskommissionen var där 71 dödsdömda personer. Av dessa var 65 kvinnor, 2 män och 4 gossar.

¨Enligt Jöns Hornaeus skall 9 st ha avrättats den 28 mars 1675 och resterande 62 den 1 juni samma år

Uppgift om antalet dömda och avrättade varierar något mellan olika källor, men skillnaden är inte stor.

Jöns Hornaeus berättar sålunda. 14

n Äntligen kom de anklagades dödsdomar varpå följde den blodiga exekutionen. Dessförinnan samlades alla i Torsåkers kyrka där Wattrangius höll predikan och de dömda fick den heliga nattvarden. Det var först nu som de dödsdömda riktigt började förstå sin situation. Man överröstade prästen med sina himmelsskriande rop på hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död.

Efter gudstjänsten fick de dödsdömda gå den flera kilometer långa vägen till avrättningsplatsen. Många dånade i vägen av matthet och dödsängslan, vilka av anhöriga släpades fram till avrättningsplatsen, som ännu i dag kallas för Bålberget. Dom avrättades nedanför bålet för att blodet inte skulle hindra veden att fatta eld. Anhöriga hjälpte till att släpa kropparna upp till bålet. De kläder som delinkventerna till det nogaste kastat av sig, togo deras anhöriga, varmed de, utan sinnesrörelse, gingo var och en till sitt.

Ett liknande brev avsändes till Trolldomskommissionens ledare Guvenören Carl Sparre.

Som tur var blev det inget av med detta, för sommaren 1676 upphävdes alla vidare undersökningar. De redan dömda släpptes fria, och allt blev under häpnad och förskräckelse tyst, som Jöns uttrycker det.

Förtjänsten av detta tillkom i första hand tre klarsynta män. Det var prof. i Uppsala Martin Brunnerus, komm Erik Noréus och läkaren Urban Hjärne i Stockholm. Under processerna i Stockholm 1676 lyckades de klarlägga, att Blåkullafärderna var rena fantasier och att illvilja och löst prat spelade stor roll vid processerna.

På våren 1677 upphävdes det år 1670 påbjudna beslutet om en bot- och bönedag, jämte en besynnerlig bön, emot trolldom som skulle läsas från predikstolarna.

Nu skulle Laurentius och de övriga prästerna helt plötsligt gå upp i sina predikstolar och förkunna, "att detta av Satan inrättade blodbadet ej var rådeligt understödja". Med andra ord, häxprocesserna hade i princip varit ett misstag.

Det måste därför ha varit med blandade känslor Laurentius steg upp i predikstolen och blickade ut över de tomma bänkarna på kvinnosidan. På motsatt sida satt de ensamma männen, varav några misstat både hustru och barn. Skulle han kunna trösta dem eller skulle han mötas av hat?

Första tecknet på att stämningen vänt, kom när man fann att de två vispojkarna blivit dödade.

Jöns Hornaeus skriver: 15

n De ofta nämnda trollgossar, som härvid varit fördärvliga verktyg, blevo sedan som styggelser jagade av den ena och andra, och det berättas att en av dem fanns efter någon tid ligga i ett dike, söndersprucken så inälvorna alldeles givit sig utom kroppen. Den andre är funnen upphängd i en grimma vid landsvägen.

Månne det ha blivit en svår tid för Laurentius? 1693 söker han Ramsele pastorat, men han får det ej.

Han bosätter sig i Nordanåker. Ett hemman på andra sidan dalen, öster om kyrkan, med fin utsikt mot sin arbetsplats ca 600 m bort. Hemmanet omfattade ursprungligen ca 3 seland. 16

I dag är andra hus byggda på tomten. Av komministerbostaden finnes fortfarande 1994 grundstenar kvar, fast överväxta av sly och träd.

Här föddes och fostrades 8 barn, varav Lars, f.1682, som blev hans efterträdare.

Efter 47 års tjänst i församlingen avlider Laurentius, 74 år gammal, den 27 apr 1719. Han ligger begraven i Ytterlännäs gamla kyrka mellan altarpallen och sakristidörren.

Lars Larsson Hornaeus. 17

Född 7 jan 1682 i Ytterlännäs. Stud, i Uppsala 5 sept 1706. Prästvigd den 29 mars 1708 till pastorsadj. i Torsåker. Komm i Luleå 1715 men nödgades ta till flykten för ryssen. Fick på faderns begäran bli hans medhjälpare och designerade efterträdare 1717. Erhöll fullmakt som komm 15 juli 1719 efter faderns död. Då han i sin ordning begärde ämbetsbiträde 1750, utlovade han 100 dlr kmt med kost och husrum i prästgården samt häst till andra annexkyrkan. Församlingen ville kalla honom till pastor 1723. Var respondens vid prästmötet i Hsand febr 1725. Avled 29 apr 1751 i lungsot, 69 år gammal.

Gift 1) 7/2 1709 med Elisabeth (Lisken) Wattrang i Hammar. Khde Hans Wattrangius dotter. Född 1682. Död 21/6 1743 i Ytterlännäs. 61 år gammal.

Barn: Lars d. 19/1 1710, 8 v gammal. Catharina f. 1711. G.m. postinspektören och organisten O Westman. Död i Hsand 15/1 1751.Brita g.m. borgaren Nils Huss i Hsand. Jöns f. i Hammar 3/6 1715, faderns efterträdare. Lorents f. 1717. Brukspatron. Anlade Hörnströms pappersbruk, d. 7/2 1767, g.m. Johanna Pelt.

Gift 2) 3/3 1747 m. Margareta Klingberg, dotter av khde i Hede Nils Klingberg. Omg. 14/11 1754 med hemmansägaren Lars Larsson i Nyland.

Barn: Christina f. 17/5 1748, d. 30/3 1753.

1715 Efter 7 år som pastorsadjunkt i Torsåker söker och får Lars befattningen som komm i Luleå. Tidpunkten är lite olämplig för Lisken är havande och beräknas föda i juni månad. Jag saknar uppgift om Lars tillträdesdag i Luleå, men troligen reser han i förväg dit upp. Antagligen har Lisken under tiden bosatt sig i släktgården Hammar, för där föds sonen Jöns den 3 juni.

Under dessa ofredsår härjar ryska trupper längs den Svenska kusten, varför det knappast var rådligt att resa sjöledes upp till Luleå . Landvägsresa var det som bjöds. En skakig upplevelse sommartid. Vinterresorna var visserligen kalla, men betydligt bekvämare och snabbare eftersom vintervägarna genade över sjöisarna. Hur familjens uppresa skedde vet vi inte, men Lisken hade att föra med sig de tre små barnen. Catharina 4, Brita ca 2, och den nyfödda Jöns. En svår färd kan man förmoda.

Luleå: 18

n I Luleå är det oroligt. Rykten om ryssarnas fruktansvärda härjningar i Österbotten sprider oro och ängslan, och man fruktar för att få ett besök av fienden här på svenska sidan. I så fall befarar man att få se staden uppgå i lågor.

Den 5 jan 1715 håller magistraten sitt första sammanträde för året. Man dryftar här om hur man skall förfara med kyrkklockorna, och hur man skall kunna skydda dem, om fienden kommer. Skulle man gräva ned dem i skogen? Efter omröstning beslutade man att låta klockorna förbliva i tornet. Av kyrkans räkenskaper 1715 framgår emellertid att man ändrade sig så småningom. Man redovisar där bl.a. följande kostnader;

l för en färja till klockornas nedsänkande 1daler 16 öre.

l till Nils Nilsson för det han varit efter en varpa, som skulle brukas vid klockornas nedläggande 1daler 16 öre.

l för kyrkoskrudens avskaffande och vädrande äro resor gjorda för 10 daler 28 öre.

l för en släda som brukats därvid, 2daler 26 öre.

l till Lars Frimodig för det han oppsatt en liten klocka, när de andre voro borttagna.

l 1717. för vinets bortflyttande undan fienden, 2daler 8 öre.

l 1722. för ljuskronors skurande och uppfejande, medan de legat uti jorden nedgraven undan fienden. 12daler 16 öre.

l skjutspengar för kyrkoskrudens hemförande ifrån Sollefteå 37 daler 16 öre.

l för släda därtill brukat. 4daler.

Som synes var det ingen trygg tillvaro som Lars med familj hamnade i, och värre skulle det tyvärr bli.

På hösten 1716 avlägsnade sig en stor trupp kosackmarodörer från sin reguljära arme i Finland och sökte sig in över Norrbotten där dom härjade, plundrade och mördade. Dom trängde ner längs kusten söderut under samma vilda framfart. Eftersom svenskarna inte hade några trupper här uppe i dessa trakter, kunde dom härja obehindrat.

Den 8 dec kom dom till Kalix. Kyrkoherde Hans Walltjern lyckades fly och tog sig ned till Luleå, dit han kom den 9 dec för att varna befolkningen.

Värre gick det för komm Nicolaus Fabricius 19 med familj. Hustrun Catharina Bruggman jämte tre bönder blev infångade och ihjälslagna och han själv avklädd och "spolierad". Den 4 jan 1722 rönte han samma öde som sin hustru.

För Lars Hornaeus del blev visiten i Luleå bara något år. När varningen kom den 9 dec 1716 fick han i all hast uppbringa häst och släde för sin familj och ge sig på flykt söderut, med Ytterlännäs som mål.

Det var i sista stund för den 19de på morgonen bröt kosackhopen in i staden. Många hade flytt inåt landet, men för dom kvarvarande gick det mycket illa. Ett 20-tal blev dödade. Av dessa var många kvinnor och barn. Kyrkan blev plundrad på allt av värde som fanns kvar. Förunderligt nog så brände man inte staden.

Fadern Laurentius som är 72 år gammal begär och får 1717 Lars som sin medhjälpare och designerade efterträdare. Lars bosätter sig på fädernegården i Nordanåker. Samma år utökas familjen med sonen Lorents. Efter faderns död den 27 apr 1719, erhåller Lars fullmakt som komminister den 15 juli s.å.

Modern Britta bor kvar i familjen fram till sin död 1 sept 1730.

1722 hade hon skänkt ett rött kläde med fransar till altarpallen.

Samma år avlider Lars syster Anna (Annika), som var gift med komm Stadenius i Ramsele. Hon efterlämnar två barn. Britta 10 år och Lars 7 år. Det är denne Lars som 10 år senare kommer att bli inblandad i ett rättsfall om spridning av satiriska visor. (se nedan)

Elisabet (Lisken) Wattrang och de satiriska visorna. 20

Lars Hornaeus hustru Elisabets mor hette Catharina Blanchovia, och kom från den stora släkten Blanck i Hammar Ytterlännäs. Släkten har anor från Lingarö i Hälsingland och kom till Ångermanland redan 1568 i samband med att Elisabets farfars farfar, Petrus Oestani, blev khde i Torsåker. (1568-1594.)

Elisabet omtalas som en glad och skämtsam kvinna, med en poetisk ådra.

I början på 1730-talet hade hon skrivit några skämtsamma och satiriska visor om pastorer och lektorer inom bekantskapskretsen. Somliga visor var oförargliga, men några kunde kanske upplevas som kränkande. Meningen var väl att dom skulle läsas eller sjungas inom den trängre familjekretsen, men genom en händelse kom dom att spridas. Det gick till på det viset att när Lars Hornaeus systerson Lars Stadenius från Ramsele, skulle hem från gymnasiet i Hernösand för att fira jul 1731, övernattade han här i Ytterlännäs. Under det uppehållet kopierade han av visorna, som sedan, på olika vägar, spreds upp genom Ådalen. Den första som reagerade negativt på dessa, var khde Olof Sundius i Boteå. Han gjorde en anmälan till domkapitlet, och på det viset rullade det hela i gång. Det blev en mycket svår och besvärlig vår och sommar för familjen Hornaeus. Men det är en annan, lång och speciell historia.

Det blev ju inte bättre av att sonen Jöns låg hemma i "sotsäng" denna vår.

1742 den 10 mars prästvigs sonen Jöns i Härnösand till adj. åt fadern. Men när Jöns 1746 blir sockenpredikant i Dal blir arbetsbördan betungande för den nu 68 årige och sjuklige Lars. Han begär därför 1750 ämbetsbiträde. För denne utlovade han 100 dlr kmt med kost och logi i prästgården samt häst till andra annexkyrkan.

1745 skänkte Lars 6 st kistringar av järn till kyrkan för att användas vid begravning.

1751 den 29 april avlider Lars i lungsot.

Jöns Hornaeus. 21

Född den 3 juni 1715 i Hammar Ytterlännäs. Bodde i familjehemmanet Nordanåker

Student i Uppsala 23 aug 1735. Prästvigd i Hsand 10 mars 1742 till adj åt fadern. Sockenpredikant i Dal 13 juli 1746. Komm i Ytterlännäs 1 maj 1753.

Han ägde ovanligt gott praktiskt förstånd och omfattande intressen samt synes även av modern ärvt poetiska anlag. Genom hans tillskyndan byggdes år 1764 en bro över Svedjesundet, som varit påtänkt i över 200 år. Ävenså bröts den nya vägen mellan Nyland och Nordanåker.

Hans uppsats om Blåkullafärderna är författad med stor fördomsfrihet, och i sina anmärkningar om svenska folkbristens orsaker och botemedel, framhåller han kraftigt nödvändigheten av laga skiften.

Han ivrar på ett berömvärt sätt mot brännvinet, vars bruk han vill inskränka till folk över 22 år.

Även över socknens historia intresserade han sig och gjorde kyrkoboksanteckningar därom.

Han bodde i Nordanåker. Han dog den 8 maj 1778, efter långvarig sjukdom.

Gift 1) 1745 m. Catharina Elisabeth Pihlwall, dotter av brukspatronen Carl P. och Elisabeth Dorotea Fabricia; Död 30/7 1771, begravd i kyrkans kor.

Barn: Lars f. 20/2 1748 i Edsta i Dal; Elisabeth Dorothea f. i Daglös 15/6 1750, g.m. sockenprästen i Dal Erik Arenberg, omg m. komm N.Höglund i Sundsvall.; Carl Jean f.1752, d.28/3 1753, 30 v. gammal; Catharina f. 21/3 1754 i Nordanåker Ytterlännäs. G.m. bonden och nämndemannen Grels Henriksson i Östergraninge. Död 14/11 1809; Maria f.29/11 1756, d. 4/3 1758; Carl f. 2/2 1760, bonde i Sörgraninge på 1780-talet, därifrån utflyttad före 1805; Jöns Jacob f. 3/10 1762, hemmansägare i Nordanåker, g.26/12 1791 m. Greta Hansdotter från Skale i Liden.; Maria Magdalena f.17/5 1769, d. 2/6 så.

Gift 2) 11/11 1773 m. Margareta Molin, f. 1739, dotter till bonden Pär Johansson från Mo. Omg. med Lars Larsson i Nyland 26/12 1790.

Vid 27 års ålder i mars 1742 prästvigs Jöns till adj åt fadern, som nu är 60 år gammal.

Det är redan nu i 30-årsåldern som Jöns börjar arbeta med, den senare så omtalade avhandlingen, Sannfärdig berättelse. Delar ur denna avhandling har jag redovisat i den föregående texten om Laurentius.

Det skulle dröja ytterligare ca 30 år innan uppsatsen färdigställdes. Se vidare i kommande text.

Den 21 juni 1743 avlider Jöns moder Elisabeth (Lisken) Wattrang i en ålder av 61 år.

På Bollsta herrgård bor en ung 18-årig flicka vid namn Catharina Elisabeth Pihlwall. Hon är döpt den 6 nov. 1727 i Sollefteå. Hennes far var förste bruksinspektoren vid Bollsta Bruk, Carl Pihlwall och dennes hustru Elisabeth Dorothea Fabricia.

På sommaren 1745 gifter sig Jöns och Catharina i Ytterlännäs. Man kan förmoda att vigselförrättaren var Jöns fader Lars Hornaeus.

En händelse med lång förhistoria, som kom att medföra en del besvärligheter i det unga parets familjeliv. Händelsen är utförligt redovisad i en bok "Sollefteå bruk och Bollsta masugn" av E Per Söderlund. Här nedan en mycket kort sammanfattning.

Bruksinspektoren Carl Pihlwall var känd för att vara en mycket ambitiös och duktig arbetsledare. När de båda brukspatronerna Clason och Polack vid Sollefteå bruk beslutat att starta en masugn i Bollsta, utsåg man Pihlwall att leda utbyggnaden där. Allt gick planenligt och bruket kom igång.

Eftersom ingen av brukspatronerna bodde på platsen fick Pihlwall inträda i deras ställe och representera vid besök av allehanda höga herrar. Det är uppenbart att bruksägarna ej hade givit sin inspektor några direktiv, hur han skulle förfara vid mer eller mindre officiella besök. Några medel hade i varje fall icke anslagits härför.

Pihlwall förde ett gästfritt hus, var säkerligen en charmerande värd och skicklig ciceron och bjöd så länge förråden räckte. Då hans egna pengar inte räckte till, började han låna ur bruksförlaget. Skulden eller "lånet" som Pihlwall hellre kallade det, bara växte utan att bruksböckerna skvallrade därom. Det uppdagades så småningom, och då hade skulden vuxit till hela 13345 daler. Detta skall jämföras med hans lön som var 1200 daler om året.

Sedan Pihlwall skriftligt medgivit sin skuld och såsom säkerhet för sina "lån" pantsatt alla sina tillgångar, lät patronerna det hela bero och saken tystades ned. Icke ens Pihlwalls hustru och barn hade en aning om sakernas tillstånd. Inspektoren bar till sin död ensam den fruktansvärda vissheten att aldrig bli kvitt sin skuld.

Carl Pihlwall dog den 20 oktober 1745, bara ett par månader efter Jöns och Catharinas brölllop. Han blev 57 år gammal. Det blev ett hårt slag för familjen när skulden uppdagades.

Inventering och bouppteckning slutade med en förlust på 3328 daler. Tillsammans med den tidigare erkända skulden, blev det över 16000 daler kmt. I sanning en ansenlig summa.

Två förmyndare tillsattes för de fyra omyndiga barnen, Carl Jacob 16, Christiern 13, Claes 15 och Abraham 10 år.

De båda förmyndarna lämnade följande drastiska skildring.

Vid kvarstadens genomförande i februari 1746 berättar dom vidare. "Kvarstaden genomfördes med sådan stränghet att icke så mycket av all deras egendom lämnades, att dom hade sängkläder att vila på eller en träsked att äta med, ehuru sådant med bittra tårar begärdes, uträttades ändå ingenting mera därmed än röda ögon och utmatta sinnen."

För att göra en lång och besvärlig historia ,med flera turer, kort kan vi bara konstater att familjen nu står på bar backe. Den nytillsatte inspektoren skall ha bostaden så Elisabeth har inget annat val än att flytta hem till det unga paret Jöns och Catharina i Nordanåker.

Carl Pihlwall begravdes i Ytterlännäs kyrka.

Den 30 juli detta år utnämndes Jöns till sockenpräst i Dal och tillträdde omedelbart. Vid ledigförklarandet av befattningen, skrev Dalsborna till konsortiet i Härnösand och förklarade, att finge dom icke Jöns Hornaeus, ville dom ej åtaga sig löna annan präst.

Under hans tid erhöll Dals kyrka en klocka varmed ringdes första gången 9 okt 1748.

Med familjen till Dal flyttar även svärmodern Elisabeth Fabricia. Huruvida

barnen också flyttat med eller utplacerats på annat håll har jag ej efterforskat.

1748 den 20 febr föds det första barnet Lars i Edsta i Dal.

Detta år engagerar sig Jöns i ett projekt att starta ett glasbruk. Tillsammans med två andra personer ingav han detta år ansökan till Kommerskollegium om att få anlägga ett glasbruk på Gersholmen i Ytterlännäs. Anläggningen kom inte till stånd där, utan kom i stället att ligga på Sandö. 22

Efter en lång tids sjukdom avlider fadern Lars Hornaeus den 29 april 1751. Dödsorsaken var lungsot. Han blev 69 år gammal.

Samma år avlider också Jöns syster Chatarina som var gift med organisten och postinspektören Olof Westman i Härnösand. Till hennes begravning skriver Jöns några begravningsverser 23. Jöns var mycket fäst vid sin fyra år äldre syster som, efter 8 dagars födslopina med ett dött foster, avlider den 15 april 1751. Verserna är mycket känsloladdade, och beskriver bl.a. hur dom undkommer fienden (ryssen) men drabbas av eldsvåda och blir helt utblottade. Här nedan två av de 18 verserna Jöns har skrivit

1) att han ägde goda ämbetsgåvor jämte en lärares goda egenskaper.

2) att han tjänat denna församling snart 10 år,

3) att hans förfäder varit deras lärare ifrån reformationstiden (!).

4) att han har arvejord och fastighet i socknen, varigenom församlingen slipper betungas med nybyggnad för den tillkommande kapellanen, enär här ej finnes något kapellansbord.

5) emedan deras pastor jämte kapellanen avgått med döden, tyckte dom att det skulle vara lämpligt att få den avlidne kapellanens son, som känner församlingens tillstånd.

K. Maj:t resolverade 6 mars 1752 att han skulle dit missiveras. Han valdes och erhöll fullmakt 12 aug 1752 med tillträde 1 maj 1753.

Samma år flyttar han hem till Nordanåker med familjen som nu har vuxit till 5 personer. Med flyttar även svärmodern, änkan Elisabeth Fabricia.

Det yngsta barnet Carl Jean dör endast 30 v gammal. I mars 1754 föds dottern Catharina.

n 1754 vistas Elisabeth Fabricia i Stockholm 24, där hon troligen gästar sin ett par år äldre syster Anna Maria. Systern är gift med Christian Bauer, kock hos general Cronstedt. 1755 är hon åter hemma.

Familjen håller sig med 1 dräng och 3 pigor

Jöns följer debatten om svenska folkbristens orsaker och botemedel i Lärda tidningar. Debatten hade väckts redan 1752 genom en artikel i Stockholms veckoblad och togs året därpå upp i Lärda tidningar.1755 skriver Jöns ett långt inlägg i debatten, där han kraftigt framhåller nödvändigheten av laga skiften och utförligt redogör för olägenheterna med samfälle i åker, äng, skog och mark.

Om orsaken till att det är så svårt att få förändring i systemet, anför han bl.a. följande tänkvärda ord.

Nu har han kommit in på frågan om arbetskraft, och då är inte steget långt till brännvinsproblemet. Det är värt att beröra. Här tar han till orda.

Pappersbruket. 25

1760 den 24 mars skriver Jöns och hans broder inspektoren Lorents under ett kontrakt med Eds byamän om ett markförvärv på 3/4 selands jord. Marken var belägen vid Lesjöns utlopp till Edsån och var avsett för anläggning av ett pappersbruk.

I senare handlingar tycks Jöns andel ha övertagits av en man vid namn Erik Edström, som i kompanjonskap med Lorents byggde upp bruket.

Bruket har i olika sammanhang haft olika namn: Hornedström, Hornöström och Horneström. Förmodligen en sammansättning av kompanjonernas namn. Senare kom bruket att heta Nyede.

Kompanjonerna var svågrar och gifta med döttrar till ägaren av Åvike bruk, Carl Pelt.

Som den praktiska människa Jöns är. tar han upp den gamla frågan om en bro över Svedjesundet, vilket skulle förkorta vägen mellan Bollsta och Ytterlännäs med ca 3 km. Projektet hade diskuterats i ett par hundra år. Genom landhöjningen hade sundet nu blivit så smalt att det skulle underlätta ett brobygge. På Jöns initiativ kom brobygget till utförande 1764 samtidigt som vägarna fick nya sträckningar.

För socknen mycket viktiga händelser brukade prästerna göra anteckningar om i kyrkböckerna. Så tyckte också Jöns, med all rätt, om detta projekt, varför han förde in följande rader. 26

År 1764 byggdes bron över Svedjesundet som annars varit påtänkt över 200 de år, men ej kommit till någon verkställighet förrän comminister Hornaeus gienom höga landshöfdingeämbetets åtgierd dref saken till slut.

Samma år uppbröts den nya landsvägen emellan Nyland och Nordåker gienom berörde comministers förfordran, och bedrifwande