Ansedel Johan Haraldsson

1685-1776

Levnadsbeskrivning

Enligt ett kontrakt daterat den 15 april 1728 hade männen köpt ett markområde av gårdsägarna Nils Andersson, Johan Nilsson, Johan Haraldsson och Nils Bengtsson i Stenseryd för 36 daler silvermynt. Masugnen skulle sättas upp nordväst om byn vid den så kallade Lilla strömmen eller Råmån. Detta var den första industrianläggning som gjorts i bygden, och många personer blev engagerade i projektet. Vattendraget, som tillhör Huskvarnaån, var viktigt som drivkraft för kvarnar och sågverk. Därför blev en del människor oroliga över vad en uppdämning för masugnen kunde innebära.

Kronobefallningsmannen Anders Almqvist såg dock positivt på inrättandet av en masugn. Verksamheten skulle bli mycket nyttig för bygden, då allmogen genom körslor fick tillfälle att tjäna extra pengar till sina "kronoutskylder". Forserumstrakten hade mycket magert och "skrint sädesbruk". Genom kolning kunde alla vindfällen i skogarna komma till nytta. Annars skulle stockarna ligga och ruttna bort. Även kyrkoherden i socknen Abraham Anander jämte andra ståndspersoner intygade att ju förr masugnen kom till stånd desto bättre var det.

Den viktigaste råvaran till processen var järnmalm. Intressenterna var delägare i ett malmbrott i Taberg, beläget 2½ mil från masugnen. Men tabergsmalmen ansågs vara svårbearbetad, och därför önskade man blanda ut den med sjö- och myrmalm. I det upprättade kontraktet nämns en rad sjöar, där "malmfiske" kunde företagas. Bland dessa märks Kansjön i Malmbäcks socken, Stensjön och Tenhultasjön i Öggestorps och Rogberga socknar, Barkerydssjön, Alarpssjön, Löjesjön, Skärsjön och Törsbosjön i Barkeryds socken, Nätarn, Ylen och Lången i Järsnäs samt Höka- och Snuggarpasjöarna i Forserums socken.

För att kunna reducera malmen till tackjärn fordras träkol. Majoren Silfwerhielm ägde Ribbingsnäs säteri jämte hemmanen Björnholmen och Törsbo, där god kolskog fanns. Förutom de ovan nämnda socknarna med förekomst av sjömalm nämns också Almesåkra och Nässjö, där kolning kunde förekomma.

En råvara som hjälpmedel för slaggbildning då malmen smältes i masugnen var limsten, ett kalkhaltigt mineral som hämtades från Jönköping (dit det skeppats från Närke över Vättern). Allt detta bäddade för mängder av transporter med oxforor och kolryssar. Mycket fick företagas vintertid, då sommarvägarna var dåliga.

Privilegiebrevet för Stenseryds masugn utfärdades av Bergskollegium den 9 december 1728. Så snart vädrets makter tillät kom byggnationen igång. Pipan murades av sten från grunden och blev drygt 8 meter hög samt förstärkt med "boljärn". Anläggningen drevs av ett vattenhjul med "bröstfall" från en 8 famnar lång fördämning. Kraften från vattenhjulet överifördes via vevstakar till ett par bälgar, som gav den erforderliga luftströmmen till processen i masugnen. Framställningen av tackjärn kallades "blåsning", och den första skedde år 1730.

Med tanke på att mycket måste fungera innan verksamheten gav resultat beviljades ett stort antal frihetsår, innan kronan krävde skatt. Bruksboken visar att masugnen gått sammanlagt 64 dygn under för­sta året vid tre särskilda blåsningar. Vid den andra blåsningen gick hela 168 skeppund (28,6 ton) tackjärn till spillo, värderat till 1.030 daler silvermynt.

Johan Haraldsson, en av gårdsägarna i Stenseryd, blev hyttfogde vid masugnen. Han berättade att man gjort blåsningar åren 1731, -34, -36 och -37. Verksamheten pågick under 6-8 veckor, då man er­höll högst 3-4 skeppund (600 kg) tackjärn om dygnet. Fram till 1744 hade masugnen "avstorknat" den ena gången efter den andra och lidit "ansenlig förlust och skada".

Problemen berodde på "elaka" eller stybbiga kol som allmogen kört fram till masugnen. Malmen uppgavs också vara "fattig".

Så småningom gick dock produktionen bättre, och Bergskollegium beordrade en ordentlig skattläggning som företogs 1748. Ägare till masugnen var då hovjägmästaren Carl Wilhelm Pauli och kapten Bengt Lind. Den 14 alnar långa pipan hade murats om under som­maren och allt ansågs vara i gott stånd. En tredjedel av malmen hämtades från Taberg och resten i form av "skragg-, pari- och penningmalm" från sjöar belägna inom en mil från masugnen. Bland dessa märks "Ekesjösjön" (Fredriksdalssjön) i Almesåkra.

Vid skattläggningen granskades bebyggelsen och inventarier noggrant. Nedre delen av masugnen kallades för "rådstufwa". Denna var byggd av trinntimmer 4 \h aln hög samt de övriga måtten 10x23x25 alnar. Särskilt noteras att bebyggelsen hade dörrar försedda med gångjärn och lås. I en nybyggd järnbod fanns en våg med skålar, ked­jor och 15 st. lod av olika storlek.

Bland redskapen märks stäkel, lutor, formstunk, harkor samt spett, spadar, krokar och släggor av skilda slag. Stora mängder råva­ror jämte tackjärn från vårblåsningen rapporterades. Exempelvis fanns 558 skeppund 9 lispund tabergsmalm och 389 tunnor 3 halvspann sjömalm.

Intill masugnen fanns också bebyggelse med bostäder, "brukshusen". En byggning var 16 alnar lång och 16 alnar bred samt 51/2 aln hög. I denna fanns en kammare och ett kök, murat och inrett med fönster och dörrar. Över underrummen fanns en vind, och byggningen var täckt med näver och torv. Förstugan hade två oinredda rum och dörren var försedd med gångjärn och lås.

En liten gammal stuga fanns också på platsen med en söndrig spis och två stallspiltor. En kammare var försedd med fyra fönster samt spis och träspjäll.

I Bergmästarearkivets handlingar finns rapporter om tackjärnstillverkningen i Stenseryd 1748-1763. De flesta åren hade blåsningar pågått 20-50 dygn. Enstaka år tycks verksamheten ha legat nere och totalt lyckades man få fram 1.500 skeppund tackjärn (255 ton). Observera att hälften av råvaran "fiskats" upp ur sjöar i Nässjöbygden. Under de 15 verksamhetsåren åtgick också närmare 8.000 läster träkol (14.000 kubikmeter).

En stor del av tackjärnet transporterades vidare till Lindahls ham­mare i Barkeryd för vidare bearbetning.

Efter 1763 har inte uppgifter om Stenseryds masugn varit tillgängliga. Men masugnen stod kvar på sin plats till omkring 1790 och ägdes mot slutet av baron Fredric Ulric Fleetwood. Enligt ett köpekontrakt upprättat den 3 oktober 1788 såldes masugnen för 250 riksdaler specie till majoren Carl Ribbing. Denne skulle flytta anläggningen ett par kilometer norrut till Kanarp i Öggestorps socken vid samma vattendrag.

(Utdrag ur Järnhantering på Höglandet i äldre tid; Då och Nu i Nässjöbygden 1998.)
(Källa: http://hem.passagen.se/forserumshembygd/dok/masugnen.htm)

Gifte och barn

Källor

1. fb
2. db
3. åu
4. vb
5. hfl
6. fb, hfl

Framställd 2019-12-28 med hjälp av Disgen version 8.2d.